Man förväntar sig – med rätta tycker jag – att varje besök på en sushirestaurang ska vara som om man besökte Sukiyabashi Jiro, Jiro Onos restaurang i Tokyo. Jag har inte besökt den men som så många andra fascinerads jag av dokumentären Jiro Dreams of Sushi. Jag inser dock att det också bland sushi-kockar finns dem som tar det på större eller mindre allvar.
Nåväl, sushi-debaclet i Mariestad var mitt ansvar, inte den unga japanskan som tog emot min beställning.
Direkt blev allt så klart fel. Min bättre hälft skulle ha en stor sushi och jag tillsammans med sonen skulle ha lite utöver menyn. Kom ihåg detta nu; ta aldrig något utöver menyn om ni inte kan språket. Och på sushi-restauranger där japaner står bakom disken är det inte svenska som är nummer ett. Jag gestikulerade, visade med fingrar, pekade övertydligt och när jag nästan var hemma med beställningen kom jag av mig och började prata om geisha istället.
Den rara japanskan var tålmodig medan jag blev surare och surare. Hon pekade och jag pekade; hon visade och jag visade. Hur svårt kan det vara, tänkte jag, att ge mig (utöver damens sushi) tio lax, tio räkor och tio friterade rolls. De sistnämnda rollsen var – varnade hon mig – hela rullar. Aj då, det vore ju att ta i. Kunde man få den i bitar? Nej. Aha. Jag beställde en. Den kom sedermera i bitar.
Bättre hälft och son hade gett upp och satt sig. Japanskan skrev ut ett kvitto, gick runt disken och alla coronaskydd, pekade och pratade. Jag låtsades titta men världsvan som jag är kunde jag inte annat än låtsas som att allt var i sin ordning. Betalningen skulle ske via Swish, det ville jag inte men kort gick inte. Sedan gick det utmärkt. Pärsen var över.
Väl vid bordet hade jag ingen aning om vad jag beställt. Sonen ville reda ut det där han satt med menyn i högsta hugg. Jag fräste något om att han kan beställa och betala nästa gång och tills dess hålla käft. Min kvinna tittade på mig med en blick som sa allt. Jag insöp det pågående debaclet, tänkte på Cobra Kai och mumlade ”hai” för mig själv. Sedan kom maten.
Det var nog, kanske, delvis i alla fall, vad jag beställt. Min kvinna konstaterade:
”De begrep väl inte heller vad du beställde så de sa väl 'släng ihop en vacker måltid så blir han kanske nöjd'”.
Antagligen. Japaner är små och jag stor. Trots karate (som de alla är mästare i) var mitt övertag tydligt.
Hatten av för deras problemlösning för trots att damens stora sushi inte gick att finna så fanns det en massa smakliga bitar. Det fanns lite annat också, någon form av strutar, som jag inte beställt. Men allt var gott och tillräckligt (i den mån sushi någonsin är det). Prisvärt var det också. Lärdomen är: beställ aldrig utanför menyn. Eller varför inte, gör det för allt i världen, det kan bli bra.
Och så var det svastikan då. Man kan kalla den för körsbäret på tårtan, eller wasabin på laxen. Medan jag sitter där och äter ser jag att samurajerna på väggprydnaden minsann står uppställda under en svastika som hämtad från SS-Wiking (nåja, spegelvänd men strunt samma). Genast smakade riset och fisken lite bättre. Japaner … bra folk.
När vi gick kvittrade japanskan ”hej då” så glatt så. Allt var glömt och förlåtet.
Sayonara.